Våra svenska nationalparker

Marie Kaliff har jobbat som projektsamordnare på Svenska Kunskapsförlaget i 15 år. I somras gav hon sig  ut på en vandring i en av Sveriges nationalparker – Stora Sjöfallet i Lappland, och det här är hennes resekrönika.

Den var en varm augustikväll när jag knöt mina vandringskängor i hallen och tittade igenom ryggsäcken en sista gång. Allt som jag behövde de närmsta dagarna fanns där. Skavsårsplåstren, kameran, kåsan, myggsprayen. Jag log mot min dotter Alicia som också skulle med på resan. Nu var det äntligen dags att åka! På Centralstationen satte vi oss på tåget som skulle ta oss upp mot Sveriges nordligaste delar. Efter att ha installerat oss i sovkupén tittade vi igenom programmet inför resan. Vårt första mål var Saltoluokta fjällstation, en resa på sammanlagt 17 timmar. Det är något meditativt att resa med tåg. Du rullar fram genom Sverige och hinner se både mindre städer och njuta av vår fantastiska natur. Sen är det ju också ett miljövänligt sätt att ta resa, något som givetvis också spelar in för oss.

Ett av Sveriges världsarv

Målet med vår resa var att få uppleva ett av Sveriges världsarv: det storslagna Laponia i Lappland. Området är ett samiskt kulturlandskap och samtidigt Europas största sammanhängande naturlandskap. Världsarvet består av fyra mytomspunna nationalparker; Sarek, Muddus, Padjelanta och Stora Sjöfallet samt de två naturreservaten Sjaunja och Stubba. Och i detta enorma område, som för de allra flesta besökare känns som ren och vacker vildmark, har samerna levt med renskötsel sedan årtusenden tillbaka. Och så än idag.

Ända sedan barnsben har jag trivts som allra bäst i naturen. Under min uppväxt i Stockholms skärgård tillbringade jag somrarna i en tjärmålad eka som ständigt ackompanjerades av fiskeflötet. Under hösten byttes fiskespöt ut mot stövlar och hink för bär- och svampplockning i skogen med min familj och vintertid spenderades på skridskor och skidor oavsett temperatur. Nu när jag bor i storstan så saknas detta mig, och med rötter i både Väster- samt Norrbotten kändes den påbörjade resan än mer behövlig. Att få dela den här naturupplevelsen med min dotter betyder också jättemycket såklart. I Gällivare tio mil norr om polcirkeln bytte vi vår bekväma tågkupé mot bussäten och efter två och en halv timma avslutade vi resan med en båtfärd över sjön Langas. Det fina augustivädret hade ersatts av ett grått molntäcke och en kall vind. Men för vår del hade det lika gärna kunnat spöregna och hagla. Två mycket entusiastiska tjejer klev av på bryggan invid Saltoloukta Fjällstation efter en tjugo minuter lång båtfärd med den robusta båten M/S Langas. Äntligen framme! På fjällstationen mötte vi resten av gänget som vi skulle umgås och vandra med. Vi var inbokade på Lena Thurners fjällvandring och yogaresa. Det kändes extra roligt att få umgås med andra som hade samma intresse som oss, och det visade sig vara ett härligt gäng som vi fick förmånen att lära känna under veckan. Lenas stora kunskap om fjäll och örter var mycket inspirerande.

Kontrasten mellan fjället och storstaden

Alla morgnar i detta paradis började vi med Yin yoga som är en mjuk variant av yoga. Mmm, jo det kanske ska tilläggas att dörren till yogasalen öppnades redan klockan 06.15. Men, föreställ dig att se fjäll och skog genom fönstren samtidigt som Lenas mjuka stämma ledde en till den bästa stretchen för kroppen, så förstår du att det blev en skön start på dagen. Efter en god frukost bestående av ekologiska och närproducerade varor var det äntligen dags att snöra på sig vandringskängorna. Den första etappen på vandringen gick längst leden mot Pietsjaure sameviste. Vyerna längs denna sträcka kändes nästintill magiska och man fylldes av både vördnad och respekt för naturen och människorna som brukar densamma. Att sätta sig ned vid fjällets fot för att ta fram kaffetermosen och vila fötterna efter ett par timmars vandring erbjöd en idealisk stund för eftertanke och reflektion. Kontrasten mellan fjällets till synes oändliga vidder och storstadens trånga passager med stressade människor är i sanning överväldigande.

Ett ställe att besöka igen

Efter 6 dagars vandring i Laponia med både bastu och efterföljande dopp i jokken, kunskaper om fjällkvanne och odon, fikapauser med vackra vyer och frisk fjälluft, mycket skratt och en hel del svettiga timmar i vandringskängorna så var det dags att vända hemåt igen. Den sista kvällen avslutades med ett besök av matkreatören och kulturguiden Eva Gunnare som bjöd in oss i en vacker kyrkkåta där vi fick en fin upplevelse med jojk och kunskap om samernas historia. Så vackert och stämningsfullt. Genom olika smaksensationer såsom svampsoppa med grankottskrutonger, tallbarksbröd med enbärssmör samt Jokkmokksost med maskrossirap somnade vi med många positiva intryck av den fina kvällen. Innan resan åter skulle ta oss söderut besökte vi Naturum i Stora Sjöfallet, det stora informationscentret för Laponia, som jag också varmt rekommenderar. Vilken inspirerande och intressant utställning. Vi satt länge och lyssnade på olika människors berättelser om hur det är att bo och leva i Lappland. Och med oss hem tog både min dotter och jag, en känsla av kärlek till denna vackra plats. Vi kommer definitivt att återkomma. På något sätt så får man kraft i att vara i sådan här miljö och jag hoppas att bilderna och min berättelse kan inspirera till att du också tar klivet ut och utforskar skogen och naturen!

Marie Kaliff, Projektsamordnare på Svenska Kunskapsförlaget