År 1985 upptäcktes ett omfattande hål i ozonskiktet över Antarktis. Eftersom ozonskiktet absorberar en stor del av det skadliga ultravioletta ljuset från solen väckte upptäckten stor oro.
Fram till mitten av 1980-talet ökade användningen av ozonförstörande ämnen med 3,5 procent varje år. Hade denna utveckling fått fortsätta så hade vi till nuvarande sekels mitt förlorat det mesta av planetens ozonskikt. Den mängd UVB-strålning som då skulle ha nått jordytan hade gjort det skadligt att vistas oskyddad utomhus en solig dag och miljarder människor världen över hade riskerats att drabbas av hudcancer och ögonskador. Även djur- och växtliv skulle ha drabbats hårt.
Forskare kunde snabbt fastslå att uttunningen berodde på att ozonmolekylerna bröts ned av kloroxidradikaler från människans utsläpp av freoner som bland annat återfanns i dåtidens sprayflaskor, kylskåp och frysboxar. Världens länder lyckades i det så kallade Montreolprotokollet som tecknades 1987 att kraftigt begränsa ozonförstörande ämnen.
Två decennier senare visar en studie publicerad i Geophysical Research Letters att det globala samarbetet gett resultat. Data från NASA:s Aura-satellit påvisar att ozonförlusten minskat med 20% sedan 2005 och att ozonhålet över Sydpolen minskat i omfattning.
Processen går visserligen långsamt och vi kan behöva vänta till 2060, eller kanske så sent som 2080, innan ozonhålet helt försvunnit. Men Montreol-protokollet är ett glädjande exempel på vad vi med gemensamma internationella insatser kan åstadkomma för att skydda vår planet!
Text: Mattias Lindblad
